Skoinlägg.
I samband med att jag började mitt jobb på IKEA 2006 och första gången beträdde ett betonggolv mer eller mindre 8 timmar per dag har jag haft formgjutna sulor i skorna, och så ska det nog förbli. Jag kommer så väl ihåg det. Vi fick nya, fina skor – skyddsskor för att få köra de tunga, stora truckarna. Det var bara ett problem; jag hade redan innan den dagen stora problem med en ömmande hälsena och uppenbarligen en begynnande hälsporre också.
De nya fina skorna var dessutom av karaktären ”billiga i inköp men inte fotriktiga för fem öre”, och mina problem eskalerade ganska kraftigt under några veckor. Jag utvecklade en hälsporre och minns den där känslan av att mer eller mindre stiga på en tagg. Den utväxt på hälbenet som kännetecknar en hälsporre. Mitt snabba agerande gjorde att jag på en begränsad tid, skulle tro ett par veckor, fick bort mina problem genom att köpa ett par mer fotriktiga skor, men framförallt beställa mig ett par riktiga, formgjutna sulor.
Jag fick mer eller mindre en Aha-upplevelse. Min problem försvann fort och jag kunde börja springa igen ganska omgående efter det. Förvisso var den planerade marathondebuten i Stockholm inte att tänka på, den kom året efter istället.
Jag var för ett par veckor sedan på en föreläsning med Jonas Colting. En föreläsning där han satte väldigt mycket ord på sådant man själv tänker på, men man fick sig också en hel del tankeställare, bland annat om skor och inläggen i dem. Han ratade dem och svor sin ilska över dem; menade att de bara var till problem och att man ska sträva efter att foten ska få jobba så naturligt som bara är möjligt. Jag gillar den tanken, och förstår hans resonemang fullt ut. Allt vi går på nuförtiden är platt, och den natur som vi en gång härstammar ifrån använder vi ytterst sparsamt, och gör vi det tar vi på oss uppbyggda skor med påföljande skaderisker och ett onaturligt steg som följd.
De senaste veckorna har jag därför valt att fasa ut mina skoinlägg och försökt påbörja vägen tillbaka till ett naturligt steg, något som säkert på sikt kan visa sig vara ett genidrag; men som dag för dag, och tillslut timme för timme visat sig vara ett dumt beslut. Min tidigare ömma knäsena har snarare blivit till en öm känsla i hela knäet, vilken har tilltagit och igår nådde jag nog kulmen. Trött i knäet efter ett par timmar på detta förjävliga betonggolv (jag hatar det innerligt, men inser att jag får leva med det, jordstampat golv är nog inte ett alternativ). Väl hemma somnade jag utmattad, inte bara i knäet, utan mer eller mindre i hela kroppen.
Jag måste skynda långsamt med detta. 6 år där jag till 95 procent gått med dessa inlägg i skorna kan jag inte bara sluta med över en natt. I synnerhet inte när jag har de problem jag har. I dag har jag därför valt att återgå till ruta ett, och en markant skillnad i minskad trötthet i knäet infann sig direkt. Även om jag idag också känt av det, har det varit betydligt mycket mildare.
Således; på jobbets betonggolv måste jag vara oerhört försiktig. I övrigt kan jag ta ut svängarna lite mer och sakta, sakta vänja mig av med dessa sulor.
En positiv sak i all bedrövelse är att jag, som jag skrivit i tidigare inlägg, inte har samma smärta i själva senan, det är bara trötthet och matthet just nu. Snart vänder det; fram tills dess är det dag för dag, känna efter, och skynda långsamt, för jag ska tillbaka, sakta men säkert! Jag måste bara lyssna på min kropp, för den sänder tydliga signaler utifrån de experiment jag just utsatt den för.
Bäst just nu: En återfunnen glädje och ett nyvunnet engagemang på jobbet. Länge sedan jag skrattat så mycket som jag gjort de senaste två dagarna.
Sämst just nu: Betonggolv!
People ask, ”But what if positive thinking doesn’t work?” Better to ask, ”What if negative thinking does?
