En svensk klassiker

Då sitter man här i soffan med en kopp kaffe och försöker summera gårdagen intryck. Resan hem i går kväll var tuff på sitt vis. Plågad av trötthet, dels på grund av loppet, men även det faktum att man natten innan loppet hade svårt att komma till ro. Max två timmars sömn totalt blev det innan man klev upp kl 03:00 för att bege sig Sälen med buss. Efter 30 mil av 42 igår gick det inte längre. Ställde bilen och satte mig till ro för att ta en powernap på en kvart.

2,5 timmar senare vakade jag av att jag frös…Det var tydligt att det fanns ett sömnbehov, och efter att ha lyckats ta sig de sista 12 milen i den stjärnklara februarinatten uppenbarade sig min säng och ytterligare 8 timmar sömn krävdes innan jag vaknade strax innan lunch. Tur att man är ledig idag med andra ord…

Jag ska ärligt erkänna att jag var duktigt nervös när jag igår stod vid starten i Sälen. Omkring 5 mil på skidor blev det under förberedelserna. Det var också de enda 5 mil jag någonsin åkt, bortsett från några staplande försök på barnsben. Samtliga av dessa mil gick också på synnerligen flack terräng, något som naturligtvis inte var så smart…skulle det visa sig. Varje backe blev liksom en träning i att hantera skidorna. Lära sig att åka skidor, inte njuta av det i speciellt stor utsträckning.

Annars var det mest en kamp, en kamp mot mina inre demoner. De där som hela tiden gör klart för dig att det är lika bra att ge upp. Skita i allting för det är inte värt det. Att mer eller mindre hela tiden fajtas med dem samtidigt som man ska försöka ta sig fram på något sätt är när man är mitt i det rent ut sagt ett helvete.

Men det är naturligtvis också stärkande, och jag hade inte kunnat ta det faktum att kliva av. Det hade liksom inte varit jag. Oavsett hur lång tid det skulle ta, hur ont det skulle göra och hur jävligt det var så fanns det bara en sak att göra; att ta sig till målet i Mora.

Det tog tid. Lång tid. Närmare bestämt strax över 11 timmar att finna det där målet. Och efter att jag tagit mig i mål så kände jag mest tomhet, likgiltighet. Frågor bubblade i mitt huvud. Var det värt det? Hur kan man ställa upp om man inte är mer förberedd?

Ja, det var värt det utifrån att jag i och med att jag tog mig i mål lyckades fixa En svensk Klassiker. Det hade ju liksom varit surt att snubbla på mållinjen. Men annars, inte alls värt det. Det ska ju vara kul att delta i dessa arrangemang men det blev mest ett psykologisk race att vinna. Och jag vann det. Och för det är jag nöjd, glad och tacksam.

Nu går jag in i en lopplös tid. Dock inte hopplös. Nu väntar tid av att bygga en stark kropp. Få ordning på ett knä som strejkat alldeles för mycket de senaste åren. Bli stark, frisk och hoppfull. Men det kommer inte ske här. Kanske någon annan stans, men inte här. Det kommer framförallt ske i mig själv, med glädje, engagemang och passion.

Mot bättre tider tackar för sig och tackar alla som varit inne och tagit del av mina betraktelser.

Lev väl!

På glid

Vinterns nervositet inför Vasaloppet börjar så sakta släppa och det skedde igår vid lunchtid. Jag hade då den stora äran att få ta del av min kollega Niklas skidkunskaper och för en total novis som mig var det precis vad jag behövde.

Innan vi gav oss ut fick jag också en genomgång i grunderna vad gäller vallning, vilket kanske var mer intressant än nödvändigt men ack så kul. Det är tydligt att det är en riktigt djungel om man väljer att ge sig in i den, men att det också räcker gott att hålla det på absolut enklaste sätt. Speciellt i träning, då är det ju inte hastigheten som spelar roll, utan att faktiskt lära sig tekniken och bli fysiskt starkare.

Under de 2,5 timmarna vi hade ute i spåret kändes det i alla fall som man gjorde en hel del framsteg i att man jobbade bort en massa felaktigheter i åkställning, tyngdpunkt, stavteknik med mera. Men det är sannerligen en lång väg att gå, eller snarare att åka. Kanske inte så mycket annat att vänta sig efter dryga 3 mils skidåkning.

Mina norska vänner. Riktiga glidare! ;)

Mina norska vänner. Riktiga glidare! ;)

Är också riktigt glad att det till slut kom lite snö, annars hade jag varit helt rökt. Det kommer vara direkt avgörande, och ju fler mil jag kan få ihop, desto mindre obehaglig och jobbig kommer resan mellan Sälen och Mora att vara.

Dagens dryga 8 kilometer i spåret fick räcka. Armarna var ganska slitna efter gårdagens mangling och jag kände att det var lika bra att vara nöjd så man kan sikta på en mil i morgon igen. Nu får man också hoppas att snön ligger kvar. Spåren är bitvis ganska slitna. Många är de som törstat efter längdträning.

Passar också på att meddela att denna blogg troligtvis går i graven efter att Klassikern är genomförd. Den står ganska stilla och jag finner inte motivationen till att hålla den levande. Känns ganska meningslöst i ett större perspektiv. Vem bryr sig egentligen om att jag har sprungit en runda och berättar det? Kanske de närmast sörjande, men inte fler.

Siktar istället på andra projekt som kan stilla min nyfikenhet i ett större perspektiv och inspirera andra som likt jag söker svaret på den mest grundläggande frågan:

Hur ska man göra för att må så bra som man förtjänar? En fråga med många svar. Svar som jag vill ta reda på. För att jag lever nu.

”Förbättra dig själv. Inre utveckling är det bästa gåva man kan ge till sig själv. När man tar sig tid att bygga upp en stark karaktär, disciplinerad, energisk, kraftfull och optimistisk, kan man uppnå allt man vill i den yttre världen. När man har byggt upp en okuvlig vilja och en djup tillit till sin egen förmåga finns det ingenting som kan hindra en att nå det man förtar sig. Den som disciplinerar sinnet, tar hand om sin kropp, och ger själen näring utvecklar mer rikedom och vitalitet i sitt liv.”

Citat från Munken som sålde sin Ferrari : en berättelse om att uppfylla sina drömmar och förverkliga sig själv Av Robin Sharma

Att våga för att vinna

Snart dags att bege sig hem för julfirande tillsammans med familjen, men först ett litet inlägg. Jag är inte den som brukar omge mig av en massa nyårslöften som sedan ändå inte kommer att hållas, men nu råkar ju nyår vara runt knuten och varför inte då bara öka takten och jobba mot det bättre!?

Våga för att vinna, det låter nästan som nästa års slogan över mitt liv. Jag applicerade det för ett tag sedan. Gick på min känsla och oavsett framtida utgång, oavsett resultat så vågade jag för att vinna. Det handlar om att ta chansen när den erbjuds. I bland förlorar man, i bland vinner man men testar man inte så får man leva med att inte ha försökt. I och med det så går jag in i julen med en härlig känsla, en känsla av framtidstro och något att se fram emot när jag återigen tar mig tillbaka till Västkusten för att jobba i mellandagarna.

Vad är det värsta som kan hända? Att du får ett nej, att du misslyckas och att du får sikta på nya utmaningar. Ingenting annat. Att leva med att inte ha försökt är värre.

2014 – året då jag ska ta steg framåt och leda mig själv i den personliga utvecklingen. För allt börjar med dig själv. Vara tydlig med vad du vill och vad du står för. Det är först då du är trygg i dig själv och dina värderingar som du kan inspirera och utmana andra att göra samma sak.

Jag ska se året som vägen till det perfekta marathonloppet. Massor av förberedelser görs på vägen dit, och dagen då loppet avgörs har ingenting lämnats åt slumpen. När man väl står där på startlinjen ska man bara skörda framgångarna.

Med hopp om en god jul och ett gott ny år!

 

Snö och drömmar!

Den första snön har anlänt! Inte i några mängder, men den gjorde mig i alla fall väldigt medveten om att det drar ihop sig för den sista delen av Klassikern; Vasaloppet!

I går beställde jag äntligen de skidor som ska ta mig runt den 9 milen den där måndagen i slutet av februari. Det ska bli superkul att äntligen lära sig att åka skidor! 

Den första snön har lagt sig utanför fönstret!

Den första snön har lagt sig utanför fönstret!

Annars har det väl varit väldigt tydligt för eventuella läsare att den här bloggen lyser med stor frånvaro på inlägg. Finns många anledningar till det, men den största faktorn är nog att jag i samband med mina knäproblem tappade gnistan helt efter urladdningen i New York. Då, om inte tidigare, insåg jag med all tydlighet att det funkar inte att hålla på och hanka sig fram halvskadad.

Det ska gå att lära en ”gammal Henrik att sitta”, så att säga. Jag har, förutom det faktum att jag ska åka ett Vasalopp, ett enda träningsmål med vintern. Att bli hel och stark i kroppen. Därför kommer jag inte heller att anmäla mig till några nya lopp innan jag känner mig redo för det.

All träningstid ska syfta till att bygga upp, stärka upp och skapa en stark, frisk och hel  kropp.

Jag har alltid varit en tänkare, en filosof, en världsmästare på att sitta i min lugna vrå och analysera, reflektera och kanske i bland även grubbla. De tankarna, de reflektionerna och de kunskaperna man då bygger upp skulle jag vilja göra något större med. Kanske startar jag en ny blogg som inriktar sig mer på helheten, där inte bara träning står i fokus. En mer faktarelaterad blogg där inte min egen träning står i fokus, utan något som kan attrahera den breda, hälsointresserade och medvetna massan.

I en tid där folk blir allt mer medvetna och där stress, press och att leverera står högt på agendan hos folk skulle jag också vilja sätta fingret på varför och hur man på ett sunt sätt kan ta sig dit, om man ens vill det, när man går på djupet och frågar sig själv och sitt inre?

För allt går tillbaka till dig själv. Vad vill du och varför? Varför inte ifrågasätta lite mer för att med all säkerhet leva ett redan bra liv ännu bättre, med mer mening och med mer innehåll; ett innehåll som gynnar dig själv, och ingen annan? För om du själv mår bra, kommer du också bli en mästare på att dela med dig, inspirera, se andra och på så vis få dem att växa. Det blir en positiv mental spiral, en spiral som drar med sig din omgivning genom den du är och vad du gör.

Jag har en dröm som jag skulle vilja förverkliga. Jag skulle vilja skriva en bok. Kanske en bok som kombinerar verklig fakta och en intressant fiktiv story. Tror du att jag skulle lyckas?

Omstart och omtanke

En dryg vecka sedan jag kom hem från New York nu men ändå kan jag inte riktigt släppa det och gå vidare. Känslan när jag lämnade Newark Liberty Flygplatsen i onsdags förra veckan bestod mest i att jag INTE ville åka hem, jag ville fortsätta planlöst att utforska denna stad som är så fantastisk.

Men det är dags att blicka framåt, och sikta på nya mål. Ett är starkt kopplat till helgen. Jag lämnar sent ikväll efter avslutat arbete Västkusten och siktar på andra sidan landet. I morgon väntar firande av lillebror och dessutom föreläsning.

Det är dags för Kostdoktorn Andreas Eenfeldts ”Matrevolutionen” och Jonas Bergqvists ”Get the Lifestyle”. Min tro och förhoppning är att detta på allvar kan få mig att fokusera på det som är så viktigt för hur man mår – kosten och träningen. Jag hoppas det kommer bli en omstart deluxe som ska ta mig till nya nivåer av livskvalitét.

Jag är en tänkare, en livsfilosof, men ofta kan jag uppleva att jag inte agerar på mina filosofier, mina tankar utan lämnar dem bakom mig lika fort som jag tänkt tankarna. Jag vill ta ett kliv och agera och reagera på ett annat sätt för att bli en bättre version av mig själv.

Det finns många steg i det och man vänder inte det över en natt men förutom kosten och träningen, samt sömnen – de tre hörnstenarna – så handlar det även om rent ekonomiska aspekter. Trots att jag är lyckligt lottad kan jag omdisponera mycket för att ge utrymme för njutning och upplevelser – och för att förhoppningsvis kunna skänka mer pengar varje månad till folk som bättre behöver det.

Ingen har väl undgått Haiyan och dess framfart i Filippinerna som orsakat extrem förödelse och tagit mängder av människoliv. Behovet av bidrag har aldrig varit större och det är nog dessvärre en verklighet vi kommer att få vänja oss vid, en verklighet som är så grym och hemsk men där man måste göra det lilla man kan.

Jag ger varje månad bidrag till två stora organisationer som jobbar för en bättre värld och det säger jag inte för att få mig att framstå som en god människa, det gör jag för att jag tror att du också kan göra det genom att välja att prioritera det.

Fältresan i Vietnam förändrade mig för alltid. Behovet av stöd är enormt.

Fältresan i Vietnam förändrade mig för alltid. Behovet av stöd är enormt.

Caring about others, running the risk of feeling, and leaving an impact on people, brings happiness

 

Stel löpning

Det var dags att ta sig ur jetlagen och ruska om kroppen. Ett ruggigt, grått och regnigt Uddevalla mötte mig när jag på stapplande ben tog mig ut på dagens runda på dryga 6 kilometer.

Grått och trist och alldeles...underbart!

Grått och trist och alldeles…underbart!

Jag har inte riktigt tagit mig ur tidsomställningen ännu. Det beror endast på dålig disciplin, skulle jag säga. I morgon är det jag som kliver upp senast kl 08:00 för att komma i fas till måndagens jobb.

Löpningen idag gick väl ungefär som väntat. Stelt, ömt och allmänt segt, men så skönt att blåsa ur kroppen och väcka den!

Tanken nu är dock inte att jag ska springa på allt för hårt. Kanske egentligen inte alls. Jag ska en gång får alla ta mig ur mina skadebekymmer och det första att göra då är nog helt enkelt att söka upp någon som kan hjälpa mig. Det gäller också att jag en gång för alla tar i hand med mig själv och ser till att gå in för det. Jag måste själv vilja och ha rätt inställning till det, annars går det aldrig!

Dags att ta tag i det här nu! Kämpa Henke!

Dags att ta tag i det här nu! Kämpa Henke!

”Long-distance runners have to be very strange people. You have to really want to do it. You don’t have to win or beat someone, you just have to get through the thing. That’s the sense of victory. The sense of self-worth.”

— Ted Corbitt, the founding president of New York Road Runners (NYRR) and the father of long-distance running

 

Tomhet och tacksamhet

Då sitter man här hemma, i lugna Uddevalla igen. Inga polissirener, inget myller av människor och inga utmärglade människor som sitter utanför och tigger för sin överlevnad. Utlämnade och övergivna av ett land som uppenbarligen inte klarar av att ta hand om varandra på ett värdigt sätt.

För även om det varit en fantastisk resa, ett äventyr och en njutplågsam resa på 4,2 mil genom New York och dess enastående marathon kan jag inte sluta tänka på alla de stackare som lever där borta, men utan värdighet, utan ett hem och utan någon som bryr sig om dem. Vakna upp för fan, USA!

Och bespara er kommentarer om att det finns de som minsann har det dåligt i Sverige också. Ja, så är det, och det är naturligtvis lika tragiskt det, men en promenad genom New York vittnar om gigantiska problem i jämförelse. Det är tragiskt, ovärdigt och helt jävla onödigt. Och detta i USA…

”Thank yor for noticing me sir. God Bless you!”, sa mannen jag precis stuckit till 4 dollar för att han skulle kunna köpa lite mat och klara av en dag till. Om han köpte mat, röka eller sprit det får jag aldrig veta, men jag gjorde oavsett hans liv en dag längre och jag såg honom, vilket i sammanhanget var nog så viktigt.

Men nog om den tragiska sidan av New York. Det är, bortsett från detta, en alldeles fantastisk stad att uppleva och befinna sig i. Inte minst då det är dags för Marathon i staden och tydligast blir det nog om man gör en jämförelse av hur folk ser på en marathonlöpare.

I Sverige betraktas man som en idiot eller galning, om än med en liten glimt i ögat. I USA är du en hjälte och du behandlas som en gud.

Snackade med en kvinna på tunnelbanan och när jag berättade att jag var här för att springa marathon visste berömmet inga gränser. ”Ohh, that´s amazing. Can i take a picture of you!?”. Hon vänder sig till sina två barn och berättar att jag ska springa marathonet. ”Ohh, cool”, utbrister killen på kanske 7 år och hela familjen önskar mig sedan lycka till i loppet innan jag kliver av tunnelbannan på Penn station. Jesper fick tom extra rabatt när han handlade kläder, bara genom att berätta att en kompis till honom skulle springa marathonet…

Hur gick då loppet? Det var en tuff resa och efter halva loppet började jag inse att det här kommer bli tufft, tufft så in i…Det blev tydligt att för att klara av att mala på i dryga 4 mil behövs det träning på längre distanser. Hade jag haft det hade jag säkert pressat ner mitt rekord utan problem, då förutsättningarna var alldeles perfekta vädermässigt, och publikmässigt.

Perfekta förutsättningar, men långt ifrån perfekt tränad. Då blir resultatet därefter.

Perfekta förutsättningar, men långt ifrån perfekt tränad. Då blir resultatet därefter.

Får också passa på att för sista gången tacka min fina hejarklack. Mamma, pappa, Broder Tobbe, Jesper, Sofia och Per. Tack för att ni var med på den stora dagen och tack för en enastående trevlig vecka i New York!

5 km kvar och där fann jag min alldeles egna hejarklack!

5 km kvar och där fann jag min alldeles egna hejarklack!

Det är svårt att toppa NY Marathon på många sätt. Publikens energi präglar loppet och smittar av sig. Jag älskar det! :)

När man sitter och reflekterar här hemma i soffan är det med tomhet. I två års tid har jag sett fram emot detta, haft detta som ett mål, och nu är det över. Men man ska inte tänka så, man ska vara tacksam att man fick vara med på världens största löparfest, och det är jag. Om jag kommer göra om det. Frågan är bara när. Man har ju annat man vill uppleva också.

Mot nya mål! 

Tacksamhet.

ING New York City Marathon

Då har man betat av ännu ett lopp utan att ha kunnat träna. Det var en tuff resa genom New York för min del igår. Riktigt skönt dock att ha publiken i ryggen hela vägen. Det är sannerligen magiskt att ta sig runt staden med ett ständigt stöd.

I USA hejar ALLA på ALLA och löparna är hjältar. Det skapas en folkfest utan dess like och man blir ödmjukt tacksam för allt det stöd man får längs banan. Man får gåshud av hur alla kämpar lite extra för att på något sätt ”ge tillbaka”, även när det går som tyngst.

Tiden spelar ingen roll, naturligtvis, men med tanke på att mina ben börja protestera redan vid 20 km så är jag stolt. Höll mig springandes fram till 27 km innan jag var tvungen att varva med gång. Det blir väldigt tydligt att ett marathon görs bäst när man är förberedd. Två pass i benen på 6 km sedan Lidingöloppet är naturligtvis under all kritik, och hade det inte varit för att det var i NY hade jag inte deltagit alls under rådande omständigheter. Hade det inte varit för NY hade jag definitivt brutit igår när jag tagit mig upp för First avenue – det hade inte varit värt det.

Men nu var det ju som sagt i NY jag sprang och av den anledningen fanns det ingen anledning att bryta. Det var bara att ta ett steg i taget, ta in alla hejarrop och mala på.

För maler man på så finner man målet. Då når man efter 42 km löpning ner i helvetet tur och retur himmelen i Central Park och det var med en stor lättnad jag stapplade i mål på 4.40…

Ett stort tack till min alldeles egna hejarklack igår. Mor, far, Tobbe, Per, Jesper och Sofia – ni var blodet i min ådror igår, ni var alldeles fantastiska med era banderoller och ert stöd, precis som ALLA var.

Äntligen i mål!

Äntligen i mål!

Hejarklacken!

Hejarklacken!

Tusen tack New York för att jag fick vara med på er folkfest igår, det blir säkert någon gång mer i framtiden!

På plats i New York

Vaknar upp i ett grått New York. Men det är naturligtvis endast den gråa himmelen som är grå här. Annars är allt i sin ordning, pulsen nere på Times Square igår kväll var det inget fel på. Ölen smakar som vanligt, och burgaren likaså.

Har svårt att ta in att jag om 3 dagar ska springa New York Marathon, men jag antar att det stämmer. Positivt idag är att jag vaknar upp och känner mig pigg i kroppen, trots resan och kanske ännu mer; trots två veckors förkylning med framförallt en hals som bråkat oavbrutet med mig. Den verkar ha repat sig, så är i elfte timmen.

Tänkte jag skulle försöka få till ett par löppass innan det är dags. Troligtvis redan i eftermiddag då jag inte är så sugen på att gå upp 07.00 för att hänga med på morgonjoggarna. Och det är nog inte det jag behöver. Jag behöver skaka om kroppen lite, få lite puls och inse att det är dags nu. Dags att njutplåga sig igenom denna underbara stad – New York!

Nu beger jag mig ner mot downtown för frukost tillsammans med hejarklacken, sen ska vi fortsätta utforska staden – I love it!

Times Square!

Times Square!

Jag har en känsla att söndagens marathon kommer bli något extra. Dels för att förra årets blåste bort och dels för de tragiska händelserna i Boston, och vad summerar det bättre än en Cheering sign jag precis läste:

Run if you can, walk if you must, but finish for Boston!

Hejarklacken har korsat atlanten!

I detta nu har Flight ICE615 korsat atlanten och befinner sig 10000 meter ovanför New Foundland och nu ska de bara smeka kustbandet ner mot New York och JFK International Airport. På denna flight finns inga mindre än min alldeles egna hejarklack; Mor, far, bror och 3 vänner. Det ska bli ett sant nöje att i morgon kväll få träffa dem i världens coolaste stad!

Min resa börjar med en bilresa i natt/tidig morgon till Landvetter för ett skutt till Arlanda där Flight SK903 kl 10.40 ska ta mig till Newark Liberty International Airport i New Jersey och vidare transport in till Manhattan och Beacon Hotel. För övrigt samma hotell som jag bodde på förra gången jag sprang. Bra läge nära målgång av Maran och med endast några få minuter till tunnelbanan. I cant wait!

Med andra ord; det drar ihop sig och nu vill jag bara iväg! Känslan av att vara på väg är så härlig. Att ta sikte på en annan del av denna förunderliga värld. Att möta dagen i en annan miljö, att utforska, ta in alla intryck och bara vara. Bara vara en liten småländsk pöjk i en magnifik stad!

Incheckad och klar! Nu åker vi!

Incheckad och klar! Nu åker vi!

Följ mig under min resa här på bloggen och Instagram!

”When you start to come down the Queensboro Bridge, listen. You’ve left behind the crowds of Queens; rather than cheers, you now hear the sound of your breathing, the sound of your feet, the sounds of your fellow runners. Then your hear a dull buzz in the distance. At you descend the bridge, the buzz grows. As you turn off the bridge, that low buzz becomes a deafening roar. There, waiting, are hundreds of people, welcoming you to Manhattan. It’s overwhelming, awesome, and for a second, you feel like a rock star!”

―Colleen K., ING New York City Marathon spectator 2002-05 and 2008, runner in 2009-10, and 2013