Dagen efter Vätternrundan, och ett försök till att sammanfatta ett lopp som enklast skulle kunna beskrivas som djupa dalar och höga toppar. Men låt oss ta det från början.
Summerar cykelträningen inför loppet och hamnar på 63 mil totalt, fördelat på 15 pass. Med andra ord inte riktigt i närheten av de 100 mil jag hade önskat ha i benen innan den stora dagen. Längsta pass innan loppet var ett annat lopp; Kvastaloppet i Kalmar, ett 10-milslopp i ösregn.
Jag visste med andra ord inte riktigt vad som var att vänta när jag och mina vapendragare, tillika klassiker-kompisar stod på startlinjen kl 03:34 på lördagsmorgonen och i ärlighetens namn var nog målet på 10 timmar just då endast en dröm långt borta. Men drömmar är ju till för att uppfyllas och med lite pannben i brist på träning, och med rätt inställning samt en synnerligen erfaren herre med på färden (i form av en kompis pappa som gjort Vättern back in the days på ca 7 timmar och 40 minuter), så skulle det visa sig att det gick vägen!
Vädret var egentligen ganska perfekt, ner mot 10 grader på natten och upp mot 20 i takt med att solen sken mer och mer under dagen. Lyckas pricka in ett perfekt klädval där jag aldrig behövde frysa, men ej heller bli för varm. Vinden var dock en väldigt stor faktor till att de första 10 milen ner till Jönköping skulle visa sig bli väldigt tuffa och någonstans där i backarna tog jag ganska slut.
Kände redan efter ca 7 mil att mjölksyran började ta över min trötta lår och där och då kände jag mig mest som en belastning i trion. Vi skulle ju göra detta tillsammans, oavsett hur vi reagerade under loppet, men man vill ju inte vara den som sinkar…
På något vis lyckades jag ändå vända det tuffa läget, och jag kan inte nog understryka hur coolt, häftigt och i all mening den stora kärlek jag känner till min egen kropp som i detta läge av totalt mörker lyckas vända detta och sedan helt enkelt defilera mot målgång med en kropp som blev starkare och starkare ju längre loppet pågick.
Det var någonstans efter de relativt tuffa stigningarna efter Bankeryd på västra sidan av den lilla sjön som det vände. En teori jag har är att jag inte direkt jobbat så hårt på min fettförbränning i kombination till att jag tagit in för lite energi innan och under loppet, som gjorde att jag dippade ganska rejält. Laddade därför på med än det ena och än det andra och hittade sedan rätt. Detta i kombination med att kroppen sedan hittade sina fettdepåer under loppets gång var troligtvis det som räddade mig från totalt haveri.
12 mil in i loppet blev vi ikappåkta av en klunga som rullade på i 32-33 km/h ledda av Ride of Hope (tack för draghjälpen killar och tjejer!). Dem rullade vi sedan med och där fann jag krafterna igen. Det som tidigare känts så tufft och där inget var gratis kändes helt plötsligt synnerligen trevligt och jag började tro på mig själv igen. Den tunga motvinden på östra sidan hade dessutom vänt och nu hade vi vinden mer eller mindre med oss.
Vi hade planer på att göra två stycken depåstopp under loppet. Det första missade vi, det andra valde vi att avstå till förmån för att hänga med i den klunga vi funnit och som passade oss så väl. Rullade med samma klunga hela vägen till Karlsborg och vårt enda depåstopp där vi hade cirka 8 mil kvar av loppet.
Stoppet där var välkommet och den känsla av ”kissnödighet” som man känt av i cirka 4 timmar lämnade vi kvar i Karlsborg. Gode gud så skönt det kan vara att göra sina mest elementära behov i en urinoar tätt omringad av en massa cyklister som delade en känslan! 
Med fyllda vattenflaskor och en saltgurka senare rullade vi sedan vidare mot målet i Motala. Lyckades hitta ännu en grupp, som dock gick lite långsammare, men vi valde att ligga kvar i klungan och samla kraft istället för att göra någon dumdristig tempoökning. Det var säkert rätt melodi för jag blev bara starkare och starkare och hade mycket kraft i alla de backar som skulle betas av.
Så mycket njutning av omgivningarna blev det dock inte. Det gäller att hela tiden vara med och fokuserad. Således var det enda jag såg av Vätternrundan det bakhjul som jag stirrade på och de ryggar jag tittade upp på för att se vad som hände längre fram. Men det är säkert vackert runt Vättern…
Några ruskiga olyckor tvingades vi bevittna också. Tre olyckor med ambulans på plats, där man såg folk tas om hand i dikena, en vurpa precis framför oss i klungan där vi lyckades styra av och undvika att hamna i samma situation. Dock lyckades jag lätt toucha en cyklist i detta och la mig för några sekunder ner i backen. Dock inga som helst problem, utan bara upp och köra igen. Ett blått lillfinger och två väldigt lätt uppskrapade knän blev facit.
Man får i detta en stor respekt att det är förenat med mycket fara att ligga nära varandra i en stor grupp, men vinsterna överväger farorna och en stor faktor till att vi lyckades nå vårt mål var helt enkelt att vi lyckas hitta bra klungor att ligga i och spara krafter.
Sista två milen lyckades man trots allt få lite uppfattning av omgivningarna. Stora delar av dessa mil gick på riktigt fina cykelvägar där biltrafiken var minimal och man vågade i vissa fall lyfta blicken och se sig omkring lite.
Med 10 kilometer kvar blev vi omcyklade av en stor grupp lite snabbare cyklister, men vi hängde på och sista milen var möjligen den absolut snabbaste också. Kostade på mig lite gåshud och pressade ur det sista hela vägen in i mål och med ett leende på läpparna fick jag sedan min medalj som skrev in lilla mig i historieböckerna att bli en av de som knäckt den relativt symboliska 10-timmarsgränsen i och med vår tid på 9 timmar och 49 minuter.
Beviset för en genomförd Vätternrunda!
Blir det fler Vätternrundor? Har nog inget svar på det, men det är absolut inte omöjligt, och att gå under 9 timmar borde inte vara några som helst problem med lite mer och bättre träning. I år värmde jag ju upp med att vara sjuk i två veckor innan loppet, och det gick ju helt okej det med…
Ett stort tack till mina Klassiker-vänner från Kalmar. Tillsammans är vi starka! Nu siktar vi på Vansbro!
If it was easy, if I would always win, if I didn’t need to train..it wouldn’t be so worth it.
